Har ni nån gång fått den där känslan när man bara vill ge upp på kärleken, att man inte kan tackla sitvationen varje dag. Har ni också insett ibland att allt är försent? det ända man vill är att spola tillbaka tiden, och bara få börja om?

 Ni börjar skriva. Ni skriver mycket och det blir allt mera seriösare. Men det jobbiga är att du inte känner likadant, men du önskade att du gjorde för att du inte vill såra honom. Han förklarar varje kväll hur mycket du betyder för honom, att allt han önskar är du. Men fortfarande så känner du inte samma sak så du måste förklara hur allt ligger till, hur du själv känner även om du vet hur mycket du sårar honom. 

 Han vet hur du känner men tänker inte ge upp. Han fortsätter att försöka och tänker kämpa. Han skriver fortfarande hur mycket han vill ha dig och att det är värt att kämpa, att inge ge upp. Fortfarande känner du inte samma sak, du vill bara fortfarande vara kompisar, vilket sårar dig också. Ni går långa promenader där han även pratar med dig, ham säger allt han tycker och tänker och du kan vara dig själv.

 Men så händer det, en dag sitter du och funderar, tankarna går runt och det känns som hela rummet svävar. Du funderar på att är det meningen att man får fjärilar i magen varje gång du ser han, ska man få det när man bara vill vara kompisar? Du blir glad och ler så fort han skriver, så fort du ser han. Du kan göra allt för att träffa han, det spelar ingen roll hur länge du träffar han, bara du får se han. Du är villig att ge upp allt för han. Det kallas inte bara vänskap, du insåg att du föll för han, även fast du själv inte visste om det.

 Nu kommer det sorligaste. Innan du insett hur mycket du gillar han, så har han backat av lite grann. Det är bara du som skriver, konversationen varar inte länge. Du går runt dag för dag och väntar på ett medelande som aldrig kommer komma. Du saknar hans ord, saknar att höra hans röst. Att få läsa dom fina nattbreven som han skickade, du saknar hela han. Det är bara du som tar kontakt med han, det verkar som att han inte bryr sig längre. Du backar av själv och inser att allt tar slut. Det kan inte gå en dag utan att du inte kan tänka på han, du gråter dig själv till söms och önskar att det bara vore en mardröm som du sedan vaknar från. Han slutar hälsa när man ser varann, du gråter inombords varje gång du ser att han kollar bort som om han inte ens vill hälsa. Dendära kniven i hjärtat besöker dig varje gång du ser honom, det känns som att du förlorat han förevigt. Föralltid. 

Du insåg det försent. Att det är han du föll för, men nu är han borta och allt är försent. Om man bara kunde insett det tidigare, så skulle allt vara perfekt. Om han bara skulle stannat kvar, inte lämnat, då skulle han haft dig idag men nu är allt borta och du vet inte vad du ska göra.