Det är klart att det gör ont. Att se dig med någon annan hugger ju till i hjärtat, det måste jag erkänna. Men det huggs mer att veta om att det är dags att gå vidare, glömma det förflutna och fortsätta kolla framåt. Inte kolla bakåt för då trillar man ner. 

 

Vissa näter är som jobbigast men jag vet själv inte varför. Tankarna tar över och allt bara snurrar runt man vet inte vart man ska ta vägen.

Att veta att jag aldrig kommer få se dig igen, eller att ens kunna få höra din röst igen, eller ens kunna få skriva ett medelande. Allting blir bara jobbigare och jobbigare för varje natt som går. 

 

Men som alla säger till mig " du måste gå vidare".  Jo jag vet, men det är inte enkelt när man verkligen har haft känslor för en kille i drygt 3 år, som man sedan ser tillsamans med en annan tjej. Det är inte enkelt att bara poff så är allt borta. Nej det funkar inte så, såren läker med åren ellerhur? 

 

Det hände nämnligen mig någonting som jag aldrig trodde skulle hända mig. Inte mig som aldrig fått mitt hjärta brutet, eller ens fått känna känslan av kärlek påriktigt. Jag har haft kontakt med en kille sen jag var 13 år. Vi träffades och jag började känna mer än bara vänner, men hade ingenaning hur han kände, jag var så liten och en barn. Från ingenstans efter 2 år så slutade vi skriva, han slutade och jag ville inte vara för på. Jag fattade ingentig och bara lät det vara. Efter ett halvår efter det så hade jag nästan glömt han, han fanns ju fortfarande kvar i mitt hjärta men inte så att jag grät över han tills dagen kom.

 

Var på en match där det var drygt 38 000 människor, han var nämnligen på samma match som jag. Under matchen så fokuserade jag på att kolla runt mig, var kan han vara? Jag längtade efter att få se hans ansikte eller bara få känna hans kramar. Efter matchen var slut tänkte jag okej jag kommer inte se han, det är förmånga människor här. Men jag hade tydligen fel. Av 38 000 människor så såg jag just han rakt framför mig vid utgången. Men det var inte bara han jag såg, jag såg en tjej bredvid han också. Åå vilken fin tjejkompis han hade, men det var ingen kompis, han höll ju handen med den tjejen. Jag fattade ju direkt att den tjejen var han tillsammans med och därför slutade han skriva med mig. Han tittade på mig men totalt ingonerade mig, som jag skulle vara vilken tjej som helst. 

 

Hur dum får man vara? Den där känslan är en kniv i hjärtat, man vet inte hur man ska klara sig på egna ben. Allt man vill göra är att falla ihop för man blir så tung av alla tankar. Jag slösade bort 3 år på en kille som jag inte ens förtjänade. Min hjärna spelade bara ett spel men jag förlorade. Var det ens äkta det vi kände? eller var allt bara i min hjärna det jag trodde om oss? 

 

Än idag tänker jag fortfarande på han, eller rättare sagt hur ska jag glömma han? Varje gång hans namn dyker upp ser jag bilden i mitt huvud med dig och tjejen. Varje gång. Vet inte hur jag ska klara det, det jag önskar mest i världen, förlåt men det var att jag aldrig skulle haft träffat dig. Ångrar inte det vi hade, men ångrar det som hände. Om jag inte skulle sett dig med tjejen, skulle jag vara såhär bruten då? Det är sjukt hur en text kan bli så bra när den verkligen kommer från hjärtat. 

 

Såren läker med åren...    det hoppas jag.

 

Can you hear the silence, Can you see the dark? Can you fix the broken? Can you feel my heart?