Att tycka om sig själv

publicerat i Musik;

Hur ska man kunna få andra att acceptera dig när du själv inte kan acceptera dig själv för den du är. Man orkar knappt med sig själv, man är så trött på rösten i huvudet som klagar på allt man gör, och inte gör. Hur ful man är, hur man är som person, det har gått så långt satt man nu tror att man är värdelös och inte värd någonting.

Jag har svårt att minnas komplimanger, dom rinner ut som vatten och sedan försvinner. Men ingen är perfekt eller hur?Jag har alltid kännt mig som den blyga tjejen, den som inte passar in någonstans. Det hjälper inte att skada sig själv, bara att få känna smärtan som får en att känna sig levande. Men att accpeptera sig själv är livets utmaningar, som är de svåraste när man verkligen behöver det.

Det pratas mycket om att man ska gå ner i vikt, och sedan hur man själv ska kunna göra det. Själv så önskade man ju att man var som de alla andra, men vad menas med det? Man försöker och försöker men kommer ingen vart, det är för att det inte finns någon motvation. Utan motvation så klarar man ingenting. 

Min egen berättelse:

Jag har varit missnöjd med min kropp sen jag började 6an, och nu ska jag börja i gymnasiet. Jag har alltid tyckt att jag har varit för tjock och att min mage inte är tillräcktligt fin. Jag försöker dölja det med stora kläder, jag har räknat kalorier för att inte få i mig förmycket mat. Jag har svällt mig själv i veckor och gått hungrig i flera timmar, Tagit fingrar i halsen för att spy upp maten. Jag har försökt allt för att vara som alla andra. Jag har alltid varit en aning överviktig och det är jag fortfarande och det värsta som finns är vågen, den som står där och väntar på dig. Väntar på att få bryta ner hela dig, krossa hela dig. Att ställa sig där och sedan kolla om man gått ner i vikt, sedan står det på samma siffror som innan. Den bryter ner en totalt. Likadant som att få höra orden ”du är överviktig”, ”din vikt hänger inte ihop med din längd”.  

Jag kämpar varje dag mot mina små kallade ”ätstörningar” som jag har. Istället för att träna, äta så bevakar jag min vikt i detalj. Flera gånger om dagen, bara för att förstå. Jag hoppas att en dag kommer, en dag där jag slipper tänka på vikten, på hur jag ser ut. Varje kväll står man vid spegeln och bara ser ner på sig själv, man ser bara allt som är negativt. Allt jag vill är att bara komma ut ur dethär. Jag som trodde tonåren var något bra. 

Kommentera inlägget här :