People change, memories don't.

Back on track, eller hur jag nu ska säga det.
 
Det var ju ett tag sen vi sist sågs. Jag saknar verkligen dethär att få skriva av sig utan att någon riktigt läser det man skriver och ingen vet riktigt vem jag är. En tjej här på 18 Vintrar med för mycket smärta i bröstet. Halva livet har inte ens paserat men ändå är hjärtat och bröstet fylld med smärta och bitar. 
Alla har varit unga, alla har någongång haft en crush, en kille/tjej vi gillar extra mycket. Man tror sig själv veta vad kärlek är, men i själva verket har jag ingen aning. Ni vet, känslan att du tror du hittat den rätta för dig. Personen som du aldrig någonsin kunde föreställa dig med. Han blir en del av ditt liv eller rättare sagt han blir hela ditt liv. Du får vänner i samma krets och även som går i din klass. Du har skaffat dig en familj, ett liv, och människor du aldrig vill lämna dig sida vad som än händer. Du har fått allt det perfeka som många strävar efter, en pojkvänn du verkligen skulle dö för, bästavänner som alltid vill ditt bästa, och ett helt nytt liv i en annan ort. Men sakta i bakarna, tror ni det skulle vara så enkelt att bara poff få dedär perfekta? Nehe du.. Saker och ting ska alltid fucka up en.
 
En vanlig dag, den 27 Juli. Pojkvännen och bästavännen var utomlands så jag softade ute med 2 andra tjejkompisar på en fotbollsplan och bara chillade. BomBom, Allt det jag hade försvann på 1 sekund. Pojkvännen eller så de kallade ex var alltså otrogen mot mig med min bästavänn som han var utomlands med (även dom två var bästavänner). Vad ska man göra i en sån sitvation? Grabben du älskade mest har sårat dig mer än någon annan i ditt liv har gjort, vi skulle nästan ha vår årsdag. Inte nog med att han försvann och jag ville inte ha honom i mitt liv längre även om jag ville så jävla mycket. Utan min bästavänn då hon försvann också, aldrig mer ville jag se hennes ansikte igen. Vet inte hur man kan göra sådär mot en person. Inte nog med att hon går i min klass, men tar studenten i sommar så det är bara att stå ut. Dom två försvann väldigt fort och ville inte prata med någon utav dom. Även försvann två andra vänner som bodde i samma ort som mitt ex eftersom vi alla var vänner. 
 
Det låter kanske lite clyssit, men det kändes som halva mig bara flög iväg. Hade mitt liv där, min familj. Har ju såklart världens underbaraste människor här där jag bor, men just vid den tidpunkten så var den andra orten mitt hem, det var där jag var och det var där jag var som lyckligast. Men saker och ting blir inte alltid som man vill. Trodde påriktigt han var den personen som räddade mig, som jag skulle flytta med, kanske skaffa barn, helt enkelt leva ett liv med. 
 
Personen som betydde allt för mig försvann. Min solstråle och min bästavän. Förstår inte vad som gick så fel, Dög jag inte som person?  Dehär är vad jag kallar att verkligen få sitt hjärta krossat. Min ryggsäck har allt blivit tyngre och tyngre sedan allting hände. Hur ska man orka bära en tung ryggsäck om man inte är så stark?
 

Sömnlösa nätter

Det är klart att det gör ont. Att se dig med någon annan hugger ju till i hjärtat, det måste jag erkänna. Men det huggs mer att veta om att det är dags att gå vidare, glömma det förflutna och fortsätta kolla framåt. Inte kolla bakåt för då trillar man ner. 
 
Vissa näter är som jobbigast men jag vet själv inte varför. Tankarna tar över och allt bara snurrar runt man vet inte vart man ska ta vägen.
Att veta att jag aldrig kommer få se dig igen, eller att ens kunna få höra din röst igen, eller ens kunna få skriva ett medelande. Allting blir bara jobbigare och jobbigare för varje natt som går. 
 
Men som alla säger till mig " du måste gå vidare".  Jo jag vet, men det är inte enkelt när man verkligen har haft känslor för en kille i drygt 3 år, som man sedan ser tillsamans med en annan tjej. Det är inte enkelt att bara poff så är allt borta. Nej det funkar inte så, såren läker med åren ellerhur? 
 
Det hände nämnligen mig någonting som jag aldrig trodde skulle hända mig. Inte mig som aldrig fått mitt hjärta brutet, eller ens fått känna känslan av kärlek påriktigt. Jag har haft kontakt med en kille sen jag var 13 år. Vi träffades och jag började känna mer än bara vänner, men hade ingenaning hur han kände, jag var så liten och en barn. Från ingenstans efter 2 år så slutade vi skriva, han slutade och jag ville inte vara för på. Jag fattade ingentig och bara lät det vara. Efter ett halvår efter det så hade jag nästan glömt han, han fanns ju fortfarande kvar i mitt hjärta men inte så att jag grät över han tills dagen kom.
 
Var på en match där det var drygt 38 000 människor, han var nämnligen på samma match som jag. Under matchen så fokuserade jag på att kolla runt mig, var kan han vara? Jag längtade efter att få se hans ansikte eller bara få känna hans kramar. Efter matchen var slut tänkte jag okej jag kommer inte se han, det är förmånga människor här. Men jag hade tydligen fel. Av 38 000 människor så såg jag just han rakt framför mig vid utgången. Men det var inte bara han jag såg, jag såg en tjej bredvid han också. Åå vilken fin tjejkompis han hade, men det var ingen kompis, han höll ju handen med den tjejen. Jag fattade ju direkt att den tjejen var han tillsammans med och därför slutade han skriva med mig. Han tittade på mig men totalt ingonerade mig, som jag skulle vara vilken tjej som helst. 
 
Hur dum får man vara? Den där känslan är en kniv i hjärtat, man vet inte hur man ska klara sig på egna ben. Allt man vill göra är att falla ihop för man blir så tung av alla tankar. Jag slösade bort 3 år på en kille som jag inte ens förtjänade. Min hjärna spelade bara ett spel men jag förlorade. Var det ens äkta det vi kände? eller var allt bara i min hjärna det jag trodde om oss? 
 
Än idag tänker jag fortfarande på han, eller rättare sagt hur ska jag glömma han? Varje gång hans namn dyker upp ser jag bilden i mitt huvud med dig och tjejen. Varje gång. Vet inte hur jag ska klara det, det jag önskar mest i världen, förlåt men det var att jag aldrig skulle haft träffat dig. Ångrar inte det vi hade, men ångrar det som hände. Om jag inte skulle sett dig med tjejen, skulle jag vara såhär bruten då? Det är sjukt hur en text kan bli så bra när den verkligen kommer från hjärtat. 
 
Såren läker med åren...    det hoppas jag.
 
Can you hear the silence, Can you see the dark? Can you fix the broken? Can you feel my heart?  

Min historia

Min historia

 

Allt började i tonåren, En flicka på 14 år som var försvunnien i sig själv. Jag kunde inte finna ett skäl till att leva, allt var mörkt och det enda jag ville var bara att försvinna. Idag kan jag inte finna ett ord till varför jag hamnade i den situationen. Vill ni veta hur allt dethär  började? Det började på höstterminen efter 8:an. Det var då jag mådde som dåligast. Enorma stora krav på mig själv och det enda som jag såg va bara mörker. 

I början av allt dethär var jag alltid i normalviktigt enligt bmi. Sommaren gick och samtidigt som det så gick jag upp vädligt mycket i vikt. Jag började gå upp mot gränsen till överviktig och sedan stog jag på överviktig. Såklart krossades hela jag och dethär var det värsta som kunde hända mig, jag var så besatt att få dendär drömkroppen som alla andra tjejer hade. Där du kan ha på dig vilka kläder du vill, eller att ha den perfekta formen på kroppen.

Ända sen början har jag känt mig vilsen i min kropp. Jag kunde inte kontrolera mig själv eller mitt liv, det ända som fanns kvar var som ett stort mörkt rum. Tillslut hade det här tomrummet växa och blivit till en röst i mitt huvud. Rösten skrek på mig, sa att jag kunde klara av dethär, skrek på mig att jag inte var smal nog för att få t.ex killar, att jag måste gå ner i vikt och att jag kommer lyckas. Jag kunde inte helt enkelt stå ut med min egen spegelbild. Det var där som jag fick mina tankar, helt enkelt mina små ätstörningar kom fram. Eller kan man verkligen kalla det för riktiga ätstörningar? eller kanske mera på gränsen till att få orehörliga problem. 

Mitt beslut vart att bli som dom, rösterna i mitt huvud som var så smala och fina. Jag hade mitt huvud högt och stog stark. Dagar gick och jag kanske bara åt 300 - 500 kalorerier per dag. Mamma klagade på mitt ätande, hon tvingade mig äta, var alltid noggran med att jag åt, men jag slapp mig undan. Jag åt ingen frukost eftersom mamma ändå inte var hemma på morgonen så då var det ändå ingen som tittade. På lunchen i skolan var det ingen som märkte eftersom ingen äter skolmaten. Middagrna var värst då jag alltid fick komma på bortförklaringar men det gick. 

Vågen var som min bästavänn, stog alltid där och vänta på att förkrossa mig. Jag kan minnas varrenda sekund av mitt förtroende av att stå på vågen, kolla ner på de förbannade siffrona och sedan bara rasa ihop. Rinnande tårar, och illska kom ut mig. Att sedan gå fram till spegeln och se varrenda grej på min kropp som var så äcklig, så tjock som jag inte kunde acceptera. Veckor gick och jag fortsatte att inte äta, mådde bra av att höra röterna i mitt huvud ”du mår bättre av att inte äta, tänk lyckan när du mått ditt mål”. Dagarna fortsatte gå och jag var besatt av vågen. Vågen och så kallade ”ana” var som mina bästavänner. Jag hade lyckats, lyckats med att gå ner 5 kilo på så kort tid. Glädjen spreds inom mig och det kändes som att jag verkligen hade lyckats. Det var nu jag litade på mina röster i huvudet, jag käne att hon verkligen hjälpte till att nå mitt mål.

Efter den lyckan så kände jag att jag måste fortsätta. Det tyckte rösten också, att om jag lyckades nu kan jag lyckas igen. Kanske jag kan gå ner 5 kilo till, eller fördubbla det med 10 kilo. Jag gick på mina dieter dag för dag, tills hela jag bröt ut tillslut. Av stress, ångest och sedan skadelsebeetende mot mig själv. Vi alla är beroende av någonting som tar smärtan ifrån oss. Bara hela jag orkade inte längre. Det var då jag började hettsäta, jag åt och åt och det tog aldrig slut. Jag gick upp alla mina kilon som jag tappat och även gick upp mera än vad jag hade gjort innan. Allting handlade om att vara perfekt och jag kan inte förstå idag varför allting handlar om att vara perfekt. Jag vägde mycket och sedan gick jag runt och mådde oerhört dåligt, allt jag tänkte på var att jag förlorade och att hela jag misslyckades. Tills dagen kom som jag alodrig skulle tro, att bli frisk.

Jag fick träffa en kurator om mina problem, att hitta en väg ut ur allt, att bara få prata ut sig allt och hitta lösningar om att kunna gilla sig själv. Eller som hon sa ”man behöver inte älska sig själv, bara man är nöjd med sig själv”. Idag står jag på mina egna ben, tacksam för jag är den som jag är. Jag gillar mig själv för den som jag är, tack vare den människan som hjälp mig när jag inte hade någon väg att gå. Hon fick mig att inse att alla är perfekta på sina egna sätt, bara att man inte tror det själv. Det hjälper inte att svälta sig själv, man ska vara vacker på sitt eget sätt.

Det gäller att hitta en motvation som får dig att fortsätta kämpa. Gäller att hitta något att kämpa för, annars kommer du bara misslyckas. Jag ska vara vacker på mitt eget sätt och det ska ni också vara. Idag kan jag äta utan några problem, jag kan äta godis utan att känna mig tjock. Jag kan titta mig i spegeln och känna mig smal, fin. Jag har inte ställt mig på vågen på över månader eftersom att livet är inte två siffror. Du är värd mer än siffrorna på vågen. Jag är stolt över mina framgånar i livet, det går att bli frisk! rensa tankarna och tro på dig själv. Bara man vill, och har ork för det. Det var som att jag vann mitt liv tillbaka.