Min historia

publicerat i Allmänt;

Min historia

 

Allt började i tonåren, En flicka på 14 år som var försvunnien i sig själv. Jag kunde inte finna ett skäl till att leva, allt var mörkt och det enda jag ville var bara att försvinna. Idag kan jag inte finna ett ord till varför jag hamnade i den situationen. Vill ni veta hur allt dethär  började? Det började på höstterminen efter 8:an. Det var då jag mådde som dåligast. Enorma stora krav på mig själv och det enda som jag såg va bara mörker. 

I början av allt dethär var jag alltid i normalviktigt enligt bmi. Sommaren gick och samtidigt som det så gick jag upp vädligt mycket i vikt. Jag började gå upp mot gränsen till överviktig och sedan stog jag på överviktig. Såklart krossades hela jag och dethär var det värsta som kunde hända mig, jag var så besatt att få dendär drömkroppen som alla andra tjejer hade. Där du kan ha på dig vilka kläder du vill, eller att ha den perfekta formen på kroppen.

Ända sen början har jag känt mig vilsen i min kropp. Jag kunde inte kontrolera mig själv eller mitt liv, det ända som fanns kvar var som ett stort mörkt rum. Tillslut hade det här tomrummet växa och blivit till en röst i mitt huvud. Rösten skrek på mig, sa att jag kunde klara av dethär, skrek på mig att jag inte var smal nog för att få t.ex killar, att jag måste gå ner i vikt och att jag kommer lyckas. Jag kunde inte helt enkelt stå ut med min egen spegelbild. Det var där som jag fick mina tankar, helt enkelt mina små ätstörningar kom fram. Eller kan man verkligen kalla det för riktiga ätstörningar? eller kanske mera på gränsen till att få orehörliga problem. 

Mitt beslut vart att bli som dom, rösterna i mitt huvud som var så smala och fina. Jag hade mitt huvud högt och stog stark. Dagar gick och jag kanske bara åt 300 - 500 kalorerier per dag. Mamma klagade på mitt ätande, hon tvingade mig äta, var alltid noggran med att jag åt, men jag slapp mig undan. Jag åt ingen frukost eftersom mamma ändå inte var hemma på morgonen så då var det ändå ingen som tittade. På lunchen i skolan var det ingen som märkte eftersom ingen äter skolmaten. Middagrna var värst då jag alltid fick komma på bortförklaringar men det gick. 

Vågen var som min bästavänn, stog alltid där och vänta på att förkrossa mig. Jag kan minnas varrenda sekund av mitt förtroende av att stå på vågen, kolla ner på de förbannade siffrona och sedan bara rasa ihop. Rinnande tårar, och illska kom ut mig. Att sedan gå fram till spegeln och se varrenda grej på min kropp som var så äcklig, så tjock som jag inte kunde acceptera. Veckor gick och jag fortsatte att inte äta, mådde bra av att höra röterna i mitt huvud ”du mår bättre av att inte äta, tänk lyckan när du mått ditt mål”. Dagarna fortsatte gå och jag var besatt av vågen. Vågen och så kallade ”ana” var som mina bästavänner. Jag hade lyckats, lyckats med att gå ner 5 kilo på så kort tid. Glädjen spreds inom mig och det kändes som att jag verkligen hade lyckats. Det var nu jag litade på mina röster i huvudet, jag käne att hon verkligen hjälpte till att nå mitt mål.

Efter den lyckan så kände jag att jag måste fortsätta. Det tyckte rösten också, att om jag lyckades nu kan jag lyckas igen. Kanske jag kan gå ner 5 kilo till, eller fördubbla det med 10 kilo. Jag gick på mina dieter dag för dag, tills hela jag bröt ut tillslut. Av stress, ångest och sedan skadelsebeetende mot mig själv. Vi alla är beroende av någonting som tar smärtan ifrån oss. Bara hela jag orkade inte längre. Det var då jag började hettsäta, jag åt och åt och det tog aldrig slut. Jag gick upp alla mina kilon som jag tappat och även gick upp mera än vad jag hade gjort innan. Allting handlade om att vara perfekt och jag kan inte förstå idag varför allting handlar om att vara perfekt. Jag vägde mycket och sedan gick jag runt och mådde oerhört dåligt, allt jag tänkte på var att jag förlorade och att hela jag misslyckades. Tills dagen kom som jag alodrig skulle tro, att bli frisk.

Jag fick träffa en kurator om mina problem, att hitta en väg ut ur allt, att bara få prata ut sig allt och hitta lösningar om att kunna gilla sig själv. Eller som hon sa ”man behöver inte älska sig själv, bara man är nöjd med sig själv”. Idag står jag på mina egna ben, tacksam för jag är den som jag är. Jag gillar mig själv för den som jag är, tack vare den människan som hjälp mig när jag inte hade någon väg att gå. Hon fick mig att inse att alla är perfekta på sina egna sätt, bara att man inte tror det själv. Det hjälper inte att svälta sig själv, man ska vara vacker på sitt eget sätt.

Det gäller att hitta en motvation som får dig att fortsätta kämpa. Gäller att hitta något att kämpa för, annars kommer du bara misslyckas. Jag ska vara vacker på mitt eget sätt och det ska ni också vara. Idag kan jag äta utan några problem, jag kan äta godis utan att känna mig tjock. Jag kan titta mig i spegeln och känna mig smal, fin. Jag har inte ställt mig på vågen på över månader eftersom att livet är inte två siffror. Du är värd mer än siffrorna på vågen. Jag är stolt över mina framgånar i livet, det går att bli frisk! rensa tankarna och tro på dig själv. Bara man vill, och har ork för det. Det var som att jag vann mitt liv tillbaka.

                          
 
 
 

Att tycka om sig själv

publicerat i Musik;

Hur ska man kunna få andra att acceptera dig när du själv inte kan acceptera dig själv för den du är. Man orkar knappt med sig själv, man är så trött på rösten i huvudet som klagar på allt man gör, och inte gör. Hur ful man är, hur man är som person, det har gått så långt satt man nu tror att man är värdelös och inte värd någonting.

Jag har svårt att minnas komplimanger, dom rinner ut som vatten och sedan försvinner. Men ingen är perfekt eller hur?Jag har alltid kännt mig som den blyga tjejen, den som inte passar in någonstans. Det hjälper inte att skada sig själv, bara att få känna smärtan som får en att känna sig levande. Men att accpeptera sig själv är livets utmaningar, som är de svåraste när man verkligen behöver det.

Det pratas mycket om att man ska gå ner i vikt, och sedan hur man själv ska kunna göra det. Själv så önskade man ju att man var som de alla andra, men vad menas med det? Man försöker och försöker men kommer ingen vart, det är för att det inte finns någon motvation. Utan motvation så klarar man ingenting. 

Min egen berättelse:

Jag har varit missnöjd med min kropp sen jag började 6an, och nu ska jag börja i gymnasiet. Jag har alltid tyckt att jag har varit för tjock och att min mage inte är tillräcktligt fin. Jag försöker dölja det med stora kläder, jag har räknat kalorier för att inte få i mig förmycket mat. Jag har svällt mig själv i veckor och gått hungrig i flera timmar, Tagit fingrar i halsen för att spy upp maten. Jag har försökt allt för att vara som alla andra. Jag har alltid varit en aning överviktig och det är jag fortfarande och det värsta som finns är vågen, den som står där och väntar på dig. Väntar på att få bryta ner hela dig, krossa hela dig. Att ställa sig där och sedan kolla om man gått ner i vikt, sedan står det på samma siffror som innan. Den bryter ner en totalt. Likadant som att få höra orden ”du är överviktig”, ”din vikt hänger inte ihop med din längd”.  

Jag kämpar varje dag mot mina små kallade ”ätstörningar” som jag har. Istället för att träna, äta så bevakar jag min vikt i detalj. Flera gånger om dagen, bara för att förstå. Jag hoppas att en dag kommer, en dag där jag slipper tänka på vikten, på hur jag ser ut. Varje kväll står man vid spegeln och bara ser ner på sig själv, man ser bara allt som är negativt. Allt jag vill är att bara komma ut ur dethär. Jag som trodde tonåren var något bra.