Att leva i socialfobi är inte alls enkelt. Det låter lätt och ingen förstår hur jobbigt det kan vara att få ångest och nervositet när man träffar nya människor. Tänk dig att du sitter i en grupp med personer du inte alls är trygg med, dina händer blir allt som vatten och du kan inte tänka på något annat än vad du ska säga, och du är inte modig att få ut någonting. Sedan bestämmer du dig inte för att säga någonting eftersom du är rädd, rädd på hur dom ska reagera och om du säger fel? Därför bestämmer du dig för att vara tyst och bara lyssna vidare på de andra.

Jag plågas varje dag utav min socialfobi. Det kan gå från att sms personer eller prata i telefon, till att träffa någon på stan. På ett å ett annat sätt hänger den med mig från morgon till kväll, även i plugget och hemma. Vi alla har vänner som inte bara hänger med dig, utan dom har ju också andra kompisar. Då kan det hända att dom går iväg till dom och sedan så ska du hänga med. Då dycker dessa tankar upp igen, hur ska man bete sig, tänk om dom bara tycker jag är konstig. Då kommer det igen, du är tyst och bara står bredvid och kollar på. Ni som inte har detta problem tycker säkert att jag låter fånig, det är inte bara jag som lider av detta och de ända som kommer att förstå hur man plågas av dethär, är dom som verkligen har socialfobi. De som själva går igenom detta.

Det är svårt att träffa nya personer eftersom jag är inåtriktad och inte utåtriktad som vissa personer. Man fixar sig överdrivet och funderar på om man är bra nog. Stelt är ett ord som alltid förekommer. Om du hamnar ensam med en person blir det alltid stelt, eftersom du inte vet hur du ska prata eller vad du ska säga. Ibland kan det hjälpa att träffa personer som är utåtriktad då dom ”vägleder” dig till vad du ska säga. Dom pratar med dig och du svarar sedan flyter det på. Självklart är det en fördel att vara med sina bästa vänner eller vänner, det är då den riktiga du kommer fram och man är sig själv. Det kan vara jobbigt att andra människor tror att jag är tråkig som person för att jag inte säger någonting. Dom har ju helt fel, dom vet inte vad jag går igenom och har ingen aning om hur jobbigt det blir för mig.

Det är svårt att erkänna för mig själv och andra att jag sitter i denna sitvation. Jag vill kunna göra saker som alla andra kan. Jag är trött på att vara fången på mitt rum, mellan ångest och saker som håller mig fången. Du vill helst sitta inne på ditt rum ensam, medan alla är ute och festar. Du kan leva med folk men inte andra med dig, eller så kan dom det men inte du med dig själv. Panikslagen och nervositeten är som demoner. Dom kommer in i ditt liv och sedan aldrig lämnar, dom ligger där i ryggsäcken och följer dig vart du än går.

En sak som de flesta gör som har socialfobi är att skylla bort sig. Man gömmer sig undan och inte vill träffa folk. Inners inne vill man så gärna träffa han/hon, men fobin tar över och äter upp dig inifrån. Den styr hela dig och det är inte meningen att man ska behöva skylla bort sig på ”huvudvärk,magont” eller liknande för att kunna slippa svåra situationer. Det kan vara från att sitta ensam med en person till att hålla ett samtal inför alla i klassrummet. Man kan inte förstå egentligen hur ont en person kan få över dethär, det är av de problemen som måste lösas. Folk vet inte hur det är att vara jag.

Det syns aldrig utanpå hur det känns inuti.