Relation till familjen

publicerat i Allmänt;

Man kan säga att jag inte har världens sämsta relation med mina föräldrar. Men det finns någonting som inte är rätt. Att ha en bra relation är viktigt för att en familj ska kunna fungera bra. Allting har blivit så konstigt sen jag blev tonåring. Dom börjar klaga och klaga mer på mig men det är för jag inte alls är lik min syster. Dom är vana med en tjej som tillbringar 80% av sin tid med föräldrarna som min syster, men sådär är inte jag.  

Jag är väldigt olik min syster, men med henne har jag den starkaste relationen i familjen. Hon förstår mig på alla sätt och vet hur livet är som tonåring. Jag orkar inte sitta nere med familjen som min syster gör. Utan jag vill vara ensam, jag vill sitta på mitt rum ensam med musik som stänger av allting annat.

Den enda delen av dagen som i stort sätt familjen ser mig är under middagstiden, då det är mat och jag går ner för att äta. När jag kommer ner från trappan blir dom överraskade och säger hela tiden, ”jaha, visste inte att du var hemma” eller ”lever du”. Det är för jag aldrig går utanför mitt rum. Jag ser hur mamma verkligen försöker, hon försöker få mig att göra saker men det går inte. Jag ser hur dåligt hon mår över att jag har blivit såhär. Hon får ingen tid med mig eller hon får inte ens prata med mig. Det är fel på mig, det är jag som stöttar bort familjen, det är jag som väljer det.

Min relation med pappa är inte den bästa. Han är den som  blir sur, irriterad på vad man än gör. Lika som mig, jag är alltid irriterad när någon i familjen pratar med mig. Tror jag kan fått det från han, för det är alltid han som är arg på mig och det fastnar i mitt huvud, hans röster som klagar. Den kan gå från att jag tar ett foto i spegeln i hallen, så ska han stå och förklara hur onödigt han tycker om att ta selfies, tillslut slutar det med att han klagar på mig och är väldigt irriterad med en arg röst. Det är en av de anledningar som gör så att jag håller mig inne på mitt rum. Jag har aldrig hört han säga "älskar dig" till mig, aldrig. Det kan hända att jag kramar han någongång, men händer väldigt sällan! Kanske har kramat han ungefär 5 gånger i mitt liv om jag minns rätt. Den ända gången han har kommit fram till mig och kramat mig riktigt hårt och länge var efter vi var med i en bilolycka, annars är det alltid jag som går fram och kramar han. 

Han och jag har inte lärt känna varandra, jag vet det låter konstigt efter som jag ändå är 15 år. Jag är blyg och känner inte pappa på det sättet, det gör att jag inte säger någonting till han, och han är samma sak mot mig. Då blir det många tysta minuter mellan oss vid middagsbordet. Värsta känslan är när det bara är han och jag som ska äta middag, vi säger inte ett enda ord, utan bara sitter där och äter. 

Min relation till mamma är bättre. Jag har så många gånger försökt prata med henne om mina problem, men jag tycker det är för pinsamt. Hon är själv en kurator och det gör att jag vill prata med henne, hon har erfarenhet och hur dåligt man kan må. Men det går inte, jag kan inte prata med mamma. Jag ser hur mycket hon försöker få fram varför jag är så tyst och vill vara i min ensamhet. Jag ser hur dåligt hon mår över att det har blivit såhär. Jag ser inte hur mycket hon kämpar, kämpar för att det ska hålla ihop. Hon skriver till mig att hon inte vet hur länge hon orkar, hur länge hon orkar ha det såhär. Att hon aldrig skulle förlåta sig själv om hon visste att jag mådde såhär dåligt pågrund av henne, men det är det inte. Hon frågor mig varje dag och det har hänt någonting, det ända jag säger är att jag bara är trött och är stressad i plugget.

Om jag nu ska förklara min relation till min syster, hon är 17 år och har en pojkvän som hon tillbringar mycket tid med. Snart flyttar hon hemifrån och jag vet inte hur jag ska klara mig utan henne. Hon är min värld och hon är den enda personen i familjen som jag kan prata med. Min egen bästa vän. Men som sagt har hon en pojkvän som hon är med hela tiden så det känns som att hon glömmer bort mig sakta, sakta. Hon säger till mig hela tiden ”sluta vara så jävla irriterad” sen går hon. Jag vet inte själv om att jag alltid är irriterad mot henne, jag märker ingenting själv. Vad jag än svarar svarar jag i en arg ton i princip under hela dagen. Jag bara ställer till det, det är inte meningen att det skulle bli såhär men man måste ju själv kämpa. 

Det är inte lätt att varje dag få höra att jag är ensam. Men jag förstår inte att det gör ont på något sätt även fast jag vill vara ensam. Jag får väll dendär känslan att jag vill vara ensam men inte känna mig ensam. Får ni dendär känslan ibland att ni bara vill flyga iväg, och inte komma tillbaka? Om jag fick en chans skulle jag ta den. Jag önskar bara att dom låter mig vara ifred, att jag får vara med mig själv.

 
 
 
 

 

Kommentera inlägget här :